Eng. Chronic Obstructive Pulmonary Disease
Sjukdomen är gradvis framskridande. Den medför obotlig obstruktion (blockering) av luftvägarna och mattar av utandningen.
Tre delfaktorer ingår i sjukdomen och de är; kronisk bronkit, lungemfysem (alveolväggar förstörda av immunceller och nya stora defekta alveoler alltså lungblåsor har bildats. Blåsorna saknar elasticitet vilket gör att den sjuka långsamt förlorar förmågan att andas ut) och obstruktion i de små luftvägarna.
Symptomen är svår hosta och slemavsöndring främst på morgonen, andningen viner eller rosslar och andnöd förekommer först vid ansträngning men senare också i vilotillstånd. Ungefär 20% av alla män över 65 år har KOL. Den största enskilda orsaken till KOL är rökning. Att sluta röka är den viktigaste åtgärden som påverkar både symptom och livslängd.
Symptom vid kronisk bronkit är långvarig hosta med slemavsöndring i minst tre månader om året under två på varandra följande år. Den maximala mängden. Den maximala mängden utandningsluft i sekunden minskar årligen med 50-90 kubikcentimeter. Minskningen leder i sin tur till kronisk syrebrist och hjärtbelastning vilket innebär att höger kammare blir större och småningom uppstår något som heter lung-hjärtsvikt. Hemoglobinet och pulsen ökar då kroppen försöker kompensera lungornas nedsatta syresättning.
Diagnosen fastställs genom undersökningar. En läkare kan börja misstänka KOL redan då patienten beskriver sina symptom men det är bra att utesluta andra sjukdomar ändå genom att utföra olika undersökningar. Exempel på undersökningsmetoder är spirometri och reversibilitetstest.
En spirometer mäter hur lungorna fungerar. En spirometermätning visar hur mycket och hur snabbt man kan blåsa ut luften. Undersökningen görs efter att man andats in ett läkemedel som vidgar luftrören. Detta kallas reversibilitetstest.
I början av utredningen om man har KOL får man lämna blodprov. Själva blodprovet kan inte påvisa om man har KOL eller inte men det utesluter i alla fall andra sjukdomar.
Lungröntgen är vanligt att görs vid misstanke om KOL. Det kan visa tecken på sjukdomen men diagnosen kan inte fastställas enbart genom lungröntgen. Det kan dock utesluta andra lungsjukdomar.
Ibland kan det behöva göras en skiktröntgen (datortomografi) av lungorna. På den syns det mer detaljerat hur sjukdomen har påverkar olika delar av lungorna.
Det är även vanligt att bli undersökt med EKG för att upptäcka hjärtsjukdomar vars symptom liknar KOL.
Det går inte att reparera den skada som lungorna redan tagit. Behandlingen av KOL går därför ut på att förhindra en fortsatt försämring.
Genom läkemedel kan man minska symptom och förbättra livskvaliteten.
Syftet med läkemedelsbehandlingen är att vidga luftröret, minska slemavsöndringen och underlätta rensningen av lungorna.
De viktigaste läkemedlen är antikolinergika (läkemedelspreparat i form av inhalator och spray) och långverkande läkemedel som aktiverar betareceptorerna. Medan sjukdomen förvärras kan patienten ha hjälp av kortikosteroider (samlingsnamn för steroider som bildas i binjurebarken) dock finns inga bevis på deras effekt vid långvarig användning.
Respirator- och syrebehandlingar kan för äldre personer vara besvärliga och skall övervägas individuellt.
En förutsättning för läkemedelsbehandling är att effekten skall kunna påvisas t.ex. genom bättre rörlighet, färre uppvaknanden under natten, minskad andnöd, flera symptomfria dagar eller färre skov av försämring.
Viktigt för en äldre person med KOL är att hen förbättrar och bibehåller sin uthållighet och muskelstyrka. Det är viktigt att man riktar uppmärksamhet mot patientens näringstillstånd eftersom dåligt näringstillstånd ökar risken för akut andningssvikt.
Astma
Förekomst (prevalens) av astma bland personer äldre än 65 år är 2-5 procent. Då astma bryter ut på äldre dar kan det vara svårt att urskilja det från lungemfysem (se förklaring längre upp i inlägget). Vid astma kan luftrörens sammandragning återställas - till skillnad från om person har KOL.
Äldre personer som lider av ansträngningsastma får andnöd eller hosta särskilt vid kallt väder. Symptomen uppkommer med en liten fördröjning; de första minuterna är det inga problem. På detta vis kan man särskilja astma från hjärtsjukdom var andnöd och bröstsmärta förekommer genast vid ansträngning och försvinner då ansträngningen avbryts. Cigarettrök, lukter (såsom parfymer) och os förvärrar symptomen. I samband med andra infektioner ger astma svårare symptom.
Överlag är det samma läkemedelsbehandling oberoende om man är gammal eller ung. I behandlingen används inhalerade kortikosteroider (se förklaring längre upp i inlägget) men om deras effekt inte räcker till kombineras de med ett långverkande preparat som aktiverar betareceptorerna.
Inhalerade läkemedel kan vara besvärliga för äldre personer och det krävs alltid grundläggande handledning i hur läkemedlet skall tas. Om symptom uppkommer trots ändamålsenlig läkemedelsbehandling skall man misstänka brister i hur patienten tar sina läkemedel. Det finns även läkemedel i tablettform (leukotrienblockerare) som öppnar luftrören och har en viss effekt på den inflammation som konstaterats i astman. Dock kan läkemedlets effekt endast kontrolleras genom att patienten provar preparatet.
Läkemedel som inte passar för astmapatienter är eller skall användas med viss försiktighet är:
- antiinflammatoriska medel såsom acetulsalicylsyra och ibuprofen
- vissa betablockerare, även ögondroppar
- kodein och morfin
Astmapatienter med lindrig smärta behandlas med paracetamol. Viktigt att komma ihåg ifall starka smärtstillande medel (opioider) behövs är att de har en sammandragande effekt på den glatta muskulaturen och en förlamande effekt på andningscentrumet. För astmapatienter är det tryggaste starka smärtstillande medlen fentanyl och oxikodon.
KÄLLOR:
Sidorna 180-182 i boken Äldreomsorg för närvårdare, Suvi Kan och Leena Pohjola, Utbildningsstyrelsen, 2016.
https://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/KOL---kroniskt-obstruktiv-lungsjukdom/
Vissa begrepp är förklarade genom sökning på Läkemedelsboken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar