Förträngning i artärerna
Symptom på förträngning i artärerna i de nedre extremiteterna är smärta i vaden vid ansträngning, smärta i foten och vaden i samband med vila samt kallbrand (spontan vävnadsdöd p.g.a. dålig blodförsörjning) i tårna. En gradvis förträngning av artärerna orsakar för det mesta smärtor i de nedre extremiteterna som gör sig påmind vid ansträngning och lättar vid vila. På grund av smärtan kan patienten endast gå korta sträckor i taget. Hos äldre, sängliggande patienter kan sjukdomen visa sig som svartnande tår och konstant smärta i fötterna.
Behandlingen av en förträngning som förvärrats småningom beror helt på var förträngningen sitter, hur omfattande den är och symptomens svårighetsgrad. Typiska symptom är domning och smärta i benen då man promenerar samt trötthet. Lokala förträngningar kan behandlas med ballongvidgning och bypassoperation (se förklaring i detta inlägg). Även blodkärlsprotes är en behandling av förträngning. Dessa åtgärder vidtas först då en patient inte kan gå längre än 50 meter på grund av förträngning. Livsstilsförändringar såsom att sluta röka och att utöva fysisk aktivitet är en viktig del av behandlingen.
Djup Ventrombos
Djup ventrombos ökar märkbart efter 50 års ålder och drabbar oftare kvinnor än män. Risken för sjukdomen ökar i situationer som minskar den normala rörligheten t.ex. långvarigt sängläge (mer än 3 dygn), gipsning, förlamning och postoperativa tillstånd. Cancerpatienter löper större risk att få ventrombos.
Symptom på djup ventrombos är svullnad, lokal smärta, utvidgning av de ytliga venerna och en ökning av fotens omkrets med mer än 3 cm. 50% av patienterna är symptomfria och sjukdomen misstänks ofta först efter att den har lett till lungemboli (propp i artär eller artärgren i lungan). Lungemboli kännetecknas av symptomet andnöd. En förträngning i extremiteterna kan konstatera m.h.a. en ultraljudsundersökning.
Målet med behandlingen är att förebygga lungemboli och venös insufficiens (nedsatt funktionsduglighet). Det behandlas med läkemedel som hämmar den normala funktionen i blodets koagulationssystem d.v.s. antikoagulanter. Behandling med lågmolekylärt heparin i form av injektion och varfarin sim tas via munnen inleds samtidigt. Efter ungefär 5-6 dygn kan man övergå till enbart varfarinbehandling. Ifall ventrombosen är begränsad till underbenet räcker det med en 3 månaders behandling. Om trombosen är högre upp på benet och lungemboli förekommer krävs sex månaders behandling. Livslång behandling krävs ifall patienten har strukturell eller annan förträngning eller om patientens koaguleringssystem är bristfälligt. Cancerpatienter kan behöva livslång behandling.
Patienten skall börja röra på sig så fort smärtan tillåter. Stödstrumpor används så fort svullnaden har lagt sig. Eventuella nya tromboser som är svårbehandlade eller sitter högt upp i benet behandlas med upplösande läkemedel (trombolys) på sjukhus. Lungemboli leder ofta till plötslig död hos äldre personer.
KÄLLOR:
Sidorna 175-176 i boken Äldreomsorg för närvårdare, Suvi Kan och Leena Pohjola, Utbildningsstyrelsen, 2016.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar