Öronsjukdomar

Ménières sjukdom

Ménières sjukdom är en sjukdom i innerörat som ger upprepade anfall av yrsel. Det är inte helt klart vad Ménières sjukdom beror på. Den anses bero på en störd reglering av trycket i de vätskefyllda gångarna i innerörat. 
Yrselanfallen kan pågå mellan 20 minuter och upp till 6 timmar. Yrseln förvärras då man rör på huvudet. Det är vanligt att man mår illa och spyr samt får lock eller tinnitus i ena örat. Hur ofta anfallen kommer varierar från täta anfall dagligen till uppehåll på flera år. 

Ménières sjukdom fastställs genom en hörselundersökning. Undersökningen skall göras då man upplever att hörseln är sämre. Läkaren gör andra undersökningar för att utesluta att yrseln beror på något annat. Ibland kan man genomgå undersökning med magnetröntgen. Man får en remiss till en öron-näsa-halsläkare för fortsatt utredning. Inget blodprov eller annan undersökning kan visa om man har Ménières sjukdom. Diagnosen ställs då läkaren har hittat den varierande hörselnedsättningen som kännetecknar Ménières sjukdom. 

 

Bildkälla

En del av behandlingen går ut på att motverka stress men också läkemedelsbehandling finns tillgänglig.  Man skall även minska på salthalten i maten och motionera tillräckligt. Sömn och vila är också goda förutsättningar för att anfallen skall hållas borta. 
 

Det finns inte än någon behandling som hjälper mot hörselnedsättning och tinnitus men de finns behandling som lindrar, t.ex. användning av hörapparat. Vid yrselanfall kan man ta läkemedel som minskar på illamående. Den som har stora besvär med attacker ofta kan få behandling så att attackerna försvinner helt. Det kan göras genom att man placerar ett litet rör genom trumhinnan. Det gäller att diskutera med läkaren om vilken behandling som lämpar sig bäst. 


KÄLLOR:

https://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Menieres-sjukdom/

Osteoporos och frakturer

Osteoporos 
Osteoporos innebär att benvävnaden minskar och blir skörare vilket i sin tur ökar benägenheten för frakturer. För att förebygga osteoporos är det viktigt att man får i sig tillräclöogt med D-vitamin och kalcium samt att utföra fysiska aktiviteter så mycket som möjligt. Rökning är en bidragande faktor till att insjukna i osteoporos. Osteoporos kan orsakas av läkemedelsbehandling som påverkar benvävnaden, störningar i hormonfunktionen, ledgångsreumatism eller D-vitaminbrist. 

Med bisfosfonater (t.ex. Alendronat) behandlar man osteoporos. Bisfosfonaterna motverkar de bennedbrytande cellernas funktion. Bisfosfonaterna upptas dåligt via munnen och skall därför tas på fastande mage ca en halv timme innan morgonmålet med rikligt med vatten. Det är viktigt att hålla sig upprätt i åtminstone en halv timme efter intag av läkemedlet för att motverka eventuella skador på matstrupen. 

Bildkälla

Fraktur 

I Finland sker årligen 7-8 tusen höftfrakturer. Till den allvarligaste komplikationen vid osteoporos hör en fraktur på lårbenets övre del. 70-80% av patienterna är över 75 år och majoriteten av dem (70%) är kvinnor. Dödlighet på grund av höftfraktur är hög. En fraktur försämrar funktionsförmågan radikalt. Det som orsakar flest höftfrakturer är fall eller ramlande från säng. Alla behandlas nästan utan undantag med operation, den skall göras så snabbt som möjligt så att patienten kan stöda på benet efter operationen. Frakturen korrigeras med halvproteser, skruvar eller spikar. Rehabiliteringen börjar genast dagen efter operationen. Smärtlindring är viktigt efter en höftoperation. 

 KÄLLOR:

Sidorna 188-189 i boken Äldreomsorg för närvårdare, Suvi Kan och Leena Pohjola, Utbildningsstyrelsen, 2016.

Cancersjukdomar

 Leukemi (Blodcancer)

Leukemi är ett samlingsnamn för flera olika cancersjukdomar i benmärgen där blodet bildas. Beroende på vilken form av leukemi man har så kan behandlingen se olika ut. Allt fler som får leukemi kan få behandling som antingen tar bort sjukdomen eller sen gör det lättare för en att leva med sjukdomen en lång tid.

Leukemi är cancer i de celler som skall bli blodkroppar. Leukemierna indelas i myeloiska och lymfatiska leukemier beroende på vilka celler som är sjuka. Leukemierna delas även in i akuta och kroniska helt beroende på hur snabbt sjukdomen utvecklas. Kronisk är vanligare än akut men överlag är leukemi en ovanlig sjukdom.

Akut lymfatisk leukemi (ALL)
-vanligast hos barn
Akut myeloisk leukemi (AML)
-vanligast hos vuxna
Chansen att bli av med sjukdomen är mindre hos vuxna och minskar med stigande ålder. En orsak är att de sjuka cellerna då har en karaktär som gör dem svårare att behandla.

Kronisk lymfatisk leukemi (KLL)
-Är den vanligaste leukemiformen hos vuxna och äldre, sjukdomen är även en form av lymfkörtelcancer. Denna upptäcks oftast av slumpen t.ex. genom årlig hälsokontroll, utan att man tidigare märkt av symptom.
Kronisk myeloisk leukemi (KML)
- Utvecklas för det mesta långsamt, målet med behandlingen är att undvika att sjukdomen övergår till mer akuta faser.


Man kan känna sig trött och andfådd, man kan ha en infektion som inte går över, man kan få blåmärken och ha lätt för att blöda även om man inte gjort sig illa, man kan få feber som inte går över, man kan svettas mycket, särskilt på natten, man går ner i vikt utan att egentligen ha ändrat på vanor, man har ont i leder och i skelettet, svullna lymfkörtlar, svullen mjälte som kan kännas som en tyngd i magen.

Diagnosen ställs av en läkaren genom att hen känner på kroppen och upptäcker sånt som kan tyda på leukemi. Sedan tas också blodprov. Om läkare misstänker att man har leukemi får man komma till en specialklinik som kallas hematologklinik eller medicinklinik. Vissa leukemier behöver utredas och behandlas snabbt medan andra former av sjukdomen inte kräver lika snabba åtgärder. På specialkliniken lämnas flera blodprov. Andra typer av prov som vanligtvis tas vid utredningen är; benmärgsprov, ryggvätskeprov och lymfkörtelprov. 

 Bildkälla

Vid behandling av leukemi är målet att få bort alla leukemiceller och minska risken för återfall. Behandlingen ges genom flera delar som kan ta allt från tre månader till två och ett halvt år. Behandlingen förbereds noggrant genom att det läggs en subkutan venport eller en central venkatater (CVK). Det gör det enklare för en att ta prover samt att få behandling. Dessa opereras in under huden och är anslutna till ett stort blodkärl. Hjärta, lungor och även tänderna bör undersökas innan för att minska risken för infektioner.

Vanligen inleds behandlingen med höga doser cytostatika, ett cellhämmande läkemedel. Cytostatikan ges i upprepade doser. En kur ges som dropp under flera dagar. Därefter behöver en vårdas på sjukhus i väntan på att den friska benmärgen skall återhämta sig.

Efter fyra till fem veckor på sjukhus kan man ta nytt benmärgsprov för att se om behandlingen har tagit bort leukemicellerna och blodet igen kan bildas som vanligt. Oftast behöver behandlingen fortsätta även om det inte finns kvar tecken på sjukdom.

Med detta vill man minska risken för att sjukdomen skulle komma tillbaka. Man får mer cytostatiska i kurer. Kurerna varvas med uppehåll. Denna del av behandlingen kan pågå från några månader upp till över två år. Oftast är man på sjukhuset medan kuren pågår. Däremellan kan man få vara hemma, men får man en infektion blir man inlagd på sjukhus.

Förutom cytostatika mot leukemicellerna behöver man även få andra läkemedel. T.ex. läkemedel som förebygger illamående och infektioner, blodtransfusioner om man har låga blodvärden, antibiotika ifall man har infektioner samt näringsdropp om man får svårt att äta.

Ifall risken är stor att man skall få återfall kan man behöva stamcellstransplantation. Även den behandlingen brukar ta mellan fyra och fem veckor. Under hela den tiden är man inlagd på sjukhus. Stamcellstransplantation är en påfrestning så kroppen måste vara stark. Det är stor risk för komplikationer både under behandlingen samt flera månader efter stamcellstransplantationen. Därför är det inte givet att man kan få behandlingen.

Ifall cancern kommer tillbaka kan man få behandling igen. Huruvida behandlingen ges eller ej beror på hur mycket kroppen orkar med.
Det enda som kan bota akut leukemi är intensiv behandling. Men ibland är det alltför stora risker med en sådan behandling. Det beror på hur man mår och om kroppen orkar. Ibland är det bättre att avstå från den mycket krävande behandlingen och i stället få behandling som minskar sjukdomssymtomen, även om man då inte kan bli av med sjukdomen. Det kallas palliativ behandling. Då kan man till exempel få cytostatika i lägre doser, blodtransfusioner och behandling mot infektioner.

Det finns läkemedel som innehåller små molekyler. De blockerar cancercellernas signalvägar. Behandlingen kan användas som alternativ till cytostatika. Man kan få små molekyler som enda behandling eller i kombination med till exempel monoklonala antikroppar. 

Om symptomen kommer tillbaka skall man genast kontakta läkare. 

När man blivit frisk från cancer är det viktigt att kroppen får återhämta sig. Att vara trött, ha nedsatt kondition och ökad känslighet för infektioner är vanligt. Att sakta komma tillbaka till vardagen och höja konditionen är viktigt. 

KÄLLOR:

https://www.1177.se/Tema/Cancer/Cancerformer-och-fakta/Cancerformer/Leukemi/